Dövhallen - Öppet brev

Öppet brev

ÖPPET BREV TILL SVERIGES DÖVAS RIKSFÖRBUND

Bästa SDR!

På er stämma försökte jag dela ut en satirisk teckning för att lyfta upp en diskussion som pågått på sociala medier den omedelbara tiden före. Där diskussionen var begränsad och rörde ett fåtal tyckte jag ändå att den väckte många tankar och frågor. Därför ville jag få upp diskussionen till er på samma sätt som den blossade upp på nätet. Jag försökte därefter följa upp den med en text, som ni hittar här http://dovhallen.blogg.se/2012/june/lordagen-den-2-juni-2012.html där ni också kan läsa om min version av händelseförloppet samt lite om det bemötande (eller snarare brist på bemötande) som jag fick från Dövas Tidning. Något som jag vill ta upp separat. Mer därom i bifogande brev.

Som ni förstår av texten på bloggen är det inte en kvinnlig ordförande jag vill ha. Det är inget fel på den nuvarande och de tidigare ordförandena. Men;

att SDR endast haft manliga ordföranden tyder på en sorts mönster i urvalsprocessen.

att man talar om kompetens när man diskuterar kandidater tyder på att man har satt en sorts standard.

att det funnits och finns många kvinnor i ledande ställningar i dövföreningarna och ungdomsförbunden men inte…

Statistiken talar sitt tydliga språk. Det innebär inte att man medvetet valt bort personer (kvinnor såväl som män), men att man kan ha format en sorts norm. Det är så vi alla fungerar. När jag talar om genusperspektiv menar jag något som angår oss alla. Följande beskrivning bygger på den genusmedvetna arbetsprofil som några politiska partier nu valt att arbeta enligt och efter; Medvetna eller omedvetna föreställningar om män och kvinnor ska inte stå i vägen varken för den som söker eller för arbetsgivaren när det gäller att hitta den som passar bäst för jobbet. En genusmedveten rekrytering innebär att man rensar kravprofiler från egenskaper som kan tillskrivas det ena könet, ställer tydligare krav på valberedningens kompetens i genusfrågor, använder könsneutrala tester i urvalsprocessen och ställer samma frågor till kvinnor och män vid intervjuer och referenstagning.

Jag tvivlar inte på att ni strävar efter jämställdhet, och vet att ingen enda person inom SDR (eller inom dövföreningarna runtom i landet) skulle stå bakom något annat än att kvinnor och män skall ha samma chanser. Men när man talar om jämställdhet med att tala om att kvinnor måste ha kompetens, att kvinnor finns på den eller den positionen, att man uppmärksammar kvinnor på det ena eller det andra sättet så har man inte förstått. Det kan jämföras med att hörande talar om att döva måste ha kompetens, och därigenom mena att den döve måste vara som de hen vill vara jämlik med, att man har en döv person i skolledningen på en skola som tillämpar oralism och därigenom mena att man har ett dövperspektiv.

Så min fråga är helt enkelt:

Har ni ett genusperspektiv? Och om så: tillämpar ni det?

Jag har förstått att mycket av arbetet med att skapa och stötta en rikstäckande organisation ligger hos lokala föreningar och att det är hos samma föreningar som urvalsprocessen bestäms och kandidaterna tas ut. Så jag kommer att skicka ut brev till dövföreningarna där jag undrar som ovan.

Tillsammans kan vi förändra dövsamhället till ett där alla känner sig inkluderade.

--------------------------------------------------------------------------

(det andra brevet)

Angående bemötandet efter lördagen den 2 juni.

Som ni (åtminstone några av er) vet så delade jag ut kopior på er stämma, och jag har hänvisat till den text som jag ville skulle förklara tanken bakom så jag ska inte upprepa mig här. Kärnfrågan jag ville ha upp har jag skrivit om i det första brevet, så det ska jag inte heller avhandla. Ni kan läsa mer på bloggen www.dovhallen.se .

Men det sätt varmed man valde att bemöta teckningarna, och mig, efteråt har väckt frågor som jag här vill ta upp. Först ett klargörande; jag gick in som privatperson och det jag sade till hotellpersonalen var ordagrant att jag ville dela ut papper, och bad dem öppna åt mig. En av SDR:s tjänstemän kom in samtidigt som jag la ut stencilerna. Tre ombudsmän gick in ungefär då jag gick ut. Jag sa hej till samtliga. När jag senare skulle dela ut papper för andra gången fick jag höra att man blivit arg på den ur hotellpersonalen som öppnat åt mig, och jag fick höra att man sagt dem (hotellpersonalen) att man eventuellt inte ville betala (exakt för vad sades inte) tyckte jag att det var mest riktigt att SDR:s tjänstemän skulle få veta att ansvaret var mitt. Och papprena lades ut på borden och i några av jubileumshäftena, inte i möteshandlingarna.

Det står var och en fritt att tycka vad man vill om mitt tillvägagångssätt, att tycka att det är mindre trevligt, mindre passande, och mindre moget – men att kalla det ”ett intrång” så som er tjänsteman(som var i salen samtidigt som mig) sa till mig på plats efter att ha sett innehållet och som flera av era tjänstemän tydligen har gjort på fri tid och som nått mig indirekt tycker jag inte är i sin ordning. Man har utmålat mig som en lögnare, en inbrytare, och jämfört det att jag gick in i salen med att olovligen gå in i någons privathem. Man har helt uppenbarligen gjort en mycket fri tolkning samt blandat ihop ordet med hemfridsbrott. Jag hänvisar till detta:

6 § Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter.

Kommentar: Hemfridsbrott avser både vanligt inbrott och situationer då en gäst inte vill avlägsna sig. Som bostad räknas en plats som är bebodd och kan således avse både sommarstuga och tält. I fall då flera personer tillsammans bor i en bostad räcker det med att en av dessa ber en gäst som ej bor där att ge sig av och denne person vägrar, för att det skall anses som hemfridsbrott.

Olaga intrång avser i huvudsak en plats där någon arbetar. Det klassiska inbrottet täcker in alla platser dit man olovligen intränger. Men att olovligen kvarstanna fast en affärsinnehavare portförbjudit någon är inte straffbart om det avser en plats dit allmänheten har tillträde, till exempel en butik.

Vid en bedömning om brottet är grovt undersöks ifall det skett systematiskt, planerats, hur länge intrånget pågått, om visats hänsynslöshet, förekommit våld eller skadegörelse. Ofredande av anställda tillmäts stor betydelse.

https://lagen.nu/1962:700#K4P6S2

Jag är medlem i Sveriges Dövas Riksförbund. På vilken grund gör det mig obehörig? Jag gick in för att dela ut papper på föreningsstämman i en förening där jag är medlem, vilket var vad jag sa till personalen att jag skulle göra. Jag ville inte att man skulle se mig innan man möttes av teckningarna, eftersom jag ville att teckningarna skulle tala för sig själva. Det är allt.

Så här står det i Sveriges grundlag, apropå yttrandefriheten:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla.

Det här går tydligt i linje med vad många som tagit del i debatten på sociala medier efterlyst – fokusera på sakfrågan, inte framställningssättet!

Jag upprepar; man får tycka vad man vill om det tillvägagångssättet, men att förvanska det ovan beskrivna till ingång och kalla mig brottsling ser jag mycket allvarligt på, och det väcker ytterligare frågor som jag skulle vilja ha en dialog om eller ett svar på;

Är det rätt att en tjänsteman städar bort papper för att innehållet är opassande (Det var uppenbarligen så eftersom jag kunde lägga ut dem i lokalen: det var alltså efter att ha sett innehållet som de togs bort, jämför det med om bilden i fråga hade föreställt något mer ”trevligt” med samma överskrift, dvs Grattis SDR 90 år – hade tjänstemännen varit lika snabba att ropa”intrång!”?) och att därefter bestämma att jag gjort något brottsligt utan att höra med er eller med mig?

Är det acceptabelt att er tidning och tjänstemän självmant bedömer vilken information som får nå medlemmarna och styrelsen, och vilken som inte får det?

Är det acceptabelt att ni som organisation har en tidning vars redaktion framställer mig som en medarbetare (när jag endast skulle skriva fyra krönikor per år – och då som privatperson) som dels kör mitt eget race ”bakom ryggen på de andra” och dels gjort något kriminellt, och på dessa grunder säga upp avtalet per mail utan att höra dennes version, och utan att kalla till möte?

Det med att redaktionen ifråga inte hört min version märks på att man ändrat på vissa detaljer ett antal gånger, efter att jag visat att de inte stämmer, för att kunna hålla fast vid sin tolkning; att jag skulle ha gjort något brottsligt och att avtalet därför revs på riktiga grunder. Man har också valt att göra en egen bedömning av aktionen genom att, till exempel beskriva aktionen på följande sätt (jag citerar) ” Efter aktionen som kom av sig …” ” …aktionen som misslyckades..” och, förutom att självmant bedöma brottsligheten i detta, har både redaktionen på Dövas tidning samt tjänstemän på SDR försökt tala om för folk vad de ska tycka om aktionen, och på det sätt ta ett tolkningsföreträde ingen har gett dem. Man har också förklarat sin underlåtenhet att rapportera om detta med att medlemmarna inte skulle förstå, se citat ”Eftersom texten hänvisade till aktionen som inte blev av, så bedömde vi att insändaren var obegriplig för de flesta.”.

Jag menar också att Dövas Tidning brutit mot sin redaktionella målsättning som är som följer:

”Dövas Tidnings redaktionella målsättning är:

att journalistiskt bevaka frågor av särskilt intresse för teckenspråkiga
att spegla den teckenspråkiga kulturen och den intressepolitiska debatten, nationellt och internationellt
att utgöra ett forum för intressepolitisk diskussion och för kontakt mellan SDR:s medlemmar och förbundsledning
att sprida relevant kunskap om den teckenspråkiga kulturen till omvärlden”

(http://www.dovastidning.se/om-dovas-tidning.html )

1. Hälften av de teckenspråkiga i Sverige är kvinnor. Därför är det relevant att journalistiskt bevaka frågor gällande genus.

2. Jag anser (ni kanske inte är eniga) att mitt inlägg är en del av den intressepolitiska debatten. Ni har i och med att ni förvägrade att ta in min insändare även underlåtit att spegla en del av den teckenspråkiga kulturen (och argumentet att ni valde att inte publicera min text som den var faller då det var Dövas Tidning själva som gjorde det valet, och de enkelt kunde ha fört in ett par förklarande meningar i anslutning till insändaren).

3. Jag är SDR medlem och jag försökte nå SDR:s förbundsledning – om än med kontroversiella metoder, men faktum kvarstår, jag försökte nå dem – detta förhindrades.

4. I och med att ni försökt tysta ned den här debatten kan vi förmoda att den inte antas innehålla i ert tycke relevant kunskap om den teckenspråkiga kulturen – och den här punkten får i så fall anses uppfylld.

I fallet med mig och mitt ”intrång” samt er bevakning (eller sannare sagt; brist på bevakning av detsamma) anser jag att ni brutit mot vissa etiska regler som satts upp för press och media, nämligen:

· Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

· Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

· Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

· Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

(http://www.svt.se/content/1/c6/69/94/61/etik.pdf )

Med det här vill jag säga att Dövas Tidnings agerande i fallet, samt deras behandling av mig, inte på något sätt var acceptabelt. Vad anser ni på SDR om det här? Jag anser mig berättigad till en offentlig ursäkt från Dövas Tidnings redaktion samt ansvarig utgivare.

Stockholm den 21 juni 2012

Jenny Schöldt