Dövhallen

Jag vill lyfta fram dessa frågor som jag har stött på under mina studier på masterprogrammet i mänskliga rättigheter hos Göteborgs universitet. Vi har studerat minoritetsgruppers folkrättsliga status och tittat extra på mänskliga rättigheters konventioner och olika dokument. Under kursen störde en sak mig totalt och det är det svenska teckenspråkets ställning i Sverige. Jag minns att det blev jubel här i Sverige när språklagen antogs men är det verkligen något att jubla över?

 

Jag har tittat på teckenspråksutredningen (SOU 2006:54) och turerna kring om teckenspråk skulle vara del av minoritetsgrupperna här i Sverige eller inte. I utredningen lyftes SDR:s arbete med att teckenspråket skulle ha Europarådets stadga för regionala språk och minoritetsgrupper rättigheter som ett territoriellt obundet språk. Och det pekades på att teckenspråket redan har stark ställning i Sverige från 1981.

 

I förslagen till språklag (SOU:2008:26) lyftes teckenspråk igen i eget avsnitt där utredningen har behandlat frågorna kring ”teckenspråkiga” och teckenspråket utifrån tre politiska perspektiv d.v.s. språk, handikapp och demokratiskt. Varav det grundläggande perspektivet har varit det språkpolitiska.

 

Förslaget beskrev hur minoritetsspråkskommitténs tycker att teckenspråket inte kan omfattas av minoritetsspråkskonventionen på grund av dess övergripande syfte som kulturkonvention ska stödja historiska språk som del av Europas mångkulturella arv. Och kommittén refererar för det andra att teckenspråkets funktion inte är i första hand kulturell utan ett kommunikationsmedel för döva (SOU:1997:192) På grund av kommitténs beslut föll teckenspråket utanför konventionens huvudsakliga syfte som kulturkonvention.

 

Utredningen fortsätter med att citera teckenspråksutredningen (SOU:2006:54) där det lyftes fram att dövas tvåspråkighet i större utsträckning är monokulturell eftersom teckenspråket till stor del förmedlar samma kultur som det svenska språket. Detta innebär att till skillnad till de kulturarv som är förknippat till de talade minoritetsspråken är det kultur som döva får ofta majoritetssamhällets. Så därför kunde teckenspråket inte räknas till skyddet och främjandet av språket som del av ett kulturarv.

 

Jag anser att en enorm miss har gjorts i med antagandet av att teckenspråk är i första hand ett kommunikationsmedel. Utredningen med de tre politiska perspektiven har hoppat över eller förytligat den mänskliga rättighet som dövas kultur och identitet är. I artikel 30.4 av Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som också lyftes fram i utredningen betonar vikten av att ”personer med funktionsnedsättning ska ha rätt på samma villkor som andra till erkännande av och stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet, däribland teckenspråk och dövas kultur.”

 

Dövas kultur och identitet har ett stark folkrättsligt stöd och det motsvarar inte i den paragraf som teckenspråket fick i språklagen dvs. 9 § ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket” Det är den enda som skrivs om teckenspråket i språklagen förutom artikeln om att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”.

 

Alltså så fick dövas kultur, identitet och kulturarv ingen plats i Språklagen medan Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk har bland annat i paragraf 4 § att ”de nationella minoriteterna har möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige och att barnens utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt”. Som ni ser finns det skillnad på hur minoritetsgruppernas rättigheter jämfört med teckenspråkets status inom lagstiftningen. Skillnaden leder till problem med att kräva våra fullständiga rättigheter.

 

Jag tycker att det är djupt beklagligt att okunskapen hos utredarna och missarna har lett fram till att dövas kultur och identitet har hamnat mellan stolarna. Våra mänskliga rättigheter som döva uppfyllts inte och följer inte konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Jag anser att det är viktigt att vi kräver den rättmätiga status och folkrättsligt skydd för vår kultur, identitet och språk där en bättre status leder fram till att döva barn får bättre skydd till att delta i dövas kultur och utveckla sin identitet utan att behöva ifrågasättas.

 

Jag hoppas och vill se en fortsättning på kampen till att få en ställning där vår kultur och identitet och språk skyddas och bevaras. Utredningen har en bra poäng i att vår kultur, identitet och språk är mer komplext för att passa in i ramarna men det betyder inte att vi ska nöja oss med det svaga skydd vi har idag. Min slutsats är att språklagen inte är något att jubla över och jag hoppas att min artikel startar en ny diskussion kring hur vi ska förbättra vår skydd och status i det svenska samhället.

 

/Jenny Nilsson