Dövhallen

Igår skrev vi om hur landsting och Tolkcentraler missbrukar ansvars- och finansieringsprincipen.

Idag ska vi berätta om två konkreta fall där Tolkcentralen nekat att betala tolk med hänvisning till ansvars- och finansieringsprincipen. På MFD:s hemsida (Myndigheten för delaktighet) står att ansvars- och finansieringsprincipen innebär ”att det är varje samhällssektors ansvar att bli tillgänglig och att kostnaderna ska tas i ordinarie verksamhet”. Vad är då en samhällssektor? I vanliga fall är det främst myndigheter som avses, det ingår alltså i myndigheters uppdrag att se till att de är tillgängliga för alla, i allt från information till bemötande. Men frågar du tolkcentralerna så får du nog till svar att det mesta är en samhällsektor! Det är i alla fall det besked som vi som bokar tolk återkommande fått.  

Fall nr 1: En döv person blev inbjuden till en Pride-festival för att föreläsa. Hen bokade tolk via Tolkcentralen men fick till svar att de gjorde tolkningen att det var arrangörens ansvar, med hänvisning till ansvars- och finansieringsprincipen. Pride-festivalen gick då med på att bekosta tolk (att de inte gjorde det från början berodde inte på ovilja, utan på begränsade ekonomiska resurser).

Enligt tolkcentralen i Stockholm är alltså en Pride-festival en samhällssektor! Spännande. Och… Orimligt? Undrar om de då menar att varje enskild Pride-festival är en enskild samhällssektor, eller om alla Pride-festivaler i hela världen ingår i en enda stor regnbågsfärgad Pride-sektor? Alla som klagar på att Pride är för färgglatt, för exhibitionistiskt och ett spektakel - Ha! Det är en samhällssektor faktiskt. Vi lämnar ironin och går vidare till nästa fall: 

Fall nr 2: En ideell icke-vinstdrivande organisation erbjuder utbildningar till andra ideella organisationer. Utbildningarna är gratis. En styrelse som har två döva styrelsemedlemmar ska genomgå utbildningen och bokar tolk via Tolkcentralen. Tolkcentralen kontaktar den ideella organisationen (inte beställaren) och informerar om att de kommer att få en faktura på hela tolkkostnaden. Det här leder till problem för båda organisationerna eftersom båda är ideella icke-vinstdrivande organisationer. Utbildningen är planerad till början av 2016, men det är i dagsläget oklart om den kommer kunna genomföras eftersom ingen av organisationerna har medel till att betala tolkar. Döva personer hindras alltså att delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som hörande – och denna tolkbrist blir ej registrerad eftersom Tolkcentralen inte behöver skriva in bokningar som de anser att någon annan ska betala, och de behåller sina låga siffror för tolkbrist. Win till tolkcentralen och lose till alla döva.

Att de hänvisar till ansvars- och finansieringsprincipen är sjukt absurt, som vi gick in på igår. Dessutom har principen aldrig fastslagits rättsligt i någon särskild lag (SOU 2011:83 s. 49). I tolktjänstutredningen (som återigen inte är beslutad, den har inte ens gått ut på remiss!) står angående ansvars- och finansieringsprincipen att ” Undantag kan ske t.ex. när kostnaderna anses vara stora i förhållande till huvudmannens ekonomiska möjligheter” (SOU 2011:83 s. 48). I nuläget är detta vår enda möjlighet för att komma runt ansvars- och finansieringsprincipen. Återigen: syftet med ansvars- och finansieringsprincipen är att myndigheter och offentliga sektorer ska vara tillgängliga, och då avses framförallt att information ska vara tillgänglig (till exempel finnas i olika format samt översatt till teckenspråk), att det ska gå att komma i kontakt med dom på olika sätt, och så vidare. Inte att hela kostnaden för tolk (som är svindlande) ska läggas på dom, och framförallt inte på ideella organisationer, festivaler eller små arbetsplatser med begränsade ekonomiska resurser. Det är inget annat än ett missbruk av en princip som kommit till för att öka tillgängligheten i samhället!

Har ni läsare andra tips eller konkreta fall på hur ni kommit runt ansvars- och finansieringsprincipen, eller fall där ni drabbats på grund av det?