Dövhallen

Som vi har sett i flera berättelser i bloggens julkalender finns det en mängd hinder för döva personers tolkanvändning - på arbetsplatsen, på fritiden och inom det ideella engagemanget.

Utifrån de fall som vi haft i den här julkalendern, om svårigheterna för döva personer på ledande positioner att få rätt till tolk, är det svårt att dra en annan slutsats än att döva utsätts för en strukturell diskriminering på arbetsmarknaden. En strukturell diskriminering som alla ser men ingen kan göra något åt. Eller?

De flesta personer som har makten över resurser till tolkar – Tolkcentraler, landstinget, Arbetsförmedlingen – alla säger att de ser problemet men att de inte kan göra något. Det är lätt att bli cynisk och tänka att det bara är tomma ord, att de skulle kunna kämpa tillsammans med oss för att förändra detta absurda system istället för att motarbeta oss, vilket är vad som händer när de ”bara följer order”, alltså – arbetar utifrån de ekonomiska ramar och de direktiv de har.

Här är ett fall till från en döv person och hens svårigheter med tolk i sitt arbete. Fallbeskrivningen varvas med vår analys och kommentarer.

”Jag jobbar som projektledare. Mina arbetsgivare är måna om att alla anställda ska hålla sig uppdaterade inom det område vi jobbar i, och vi både erbjuds och uppmuntras att delta på fortbildningar, kurser, föreläsningar och konferenser. Utöver det ingår det mycket möten i mitt jobb som projektledare, möten som ofta innehåller minst en icke-teckenspråkig person. Eftersom det är jag som är projektledare, och jag är döv, är det alltid min arbetsgivares skyldighet att betala för tolk, för att mötena räknas som utförande av arbete”.

Här vill vi komma med lite kommentarer till det absurda i att landstinget bekostar tolkning så länge det inte räknas som utförande av arbete. För det är väl vad en kan förvänta sig av en projektledare (och alla andra med ett jobb): att hen utför arbete?? Men för att en döv persons arbetsgivare ska slippa betala för tolkkostnader krävs helst att den döva personen inte utför något arbete. Kan det bli mer absurt? Döva personer som har mage att bli chefer eller projektledare straffas indirekt genom att deras arbetsgivare ska betala för tolkkostnaderna. Det är som att det sitter en stor blinkande neon-skylt över varje ledande yrkesposition i samhället där det står ”Döva personer göre sig icke besvär”. Men nu är det så att döva personer faktiskt göre sig besvär. Ska samhället då motarbeta dessa allt vad samhället kan? Eller ska vi hitta sätt att underlätta för dessa personer att utföra sitt arbete? De flesta är nog överens om svaret – och trots det kan ingen lösa problemet. Människor kan skicka andra människor till månen men inte se till att alla människor har rätt till tolk i den utsträckning de vill. Det är ju helt obegripligt.

”När jag började på min arbetsplats hade jag och min arbetsgivare ett möte med en dövkonsulent från Arbetsförmedlingen, för att få information om de minimala tolkpengar vi faktiskt har rätt till. Det har tagits upp tidigare i bloggen hur lite pengar det är, men jag vill bara göra ett räkneexempel för att visa hur extremt lite det faktiskt är. Om vi för enkelhetens skull slår ihop pengarna till tolk vid utbildning inom arbetet (50 000 kr per år) med stödet för personligt biträde (60 000 kr per år) blir det 110 000 kronor. Alla tolkbolag tar olika mycket i timpris, men om vi säger 700 kronor exklusive moms per timme, så blir det lätt och räkna och är inte heller ett orimligt snitt skulle jag tro. Med moms blir det 875 kronor per timme. Med det priset räcker 110 000 kronor till ca 126 timmar. Beroende på längd och typ av uppdrag är det ofta två tolkar till ett uppdrag. Det innebär att 126 timmar egentligen är 63 timmar – 63 timmar på ett år som jag kan använda till tolkning. Det räcker inte! Därför frågade jag dövkonsulenten på Arbetsförmedlingen om jag kunde få lönebidrag för att täcka upp det som fattas i tolkpengar (precis som fallet igår berättade om). Hen svarade då att det inte är det lönebidrag ska användas till men att hen förstår problemet och beklagar. Jag hade ingen nytta av hens medlidande – istället blev jag mer frustrerad."

Så frågan kvarstår - kämpar de med makten över resurser till tolkning med oss eller mot oss? Det är ju också värt att påpeka att de allra flesta med makt över resurser till tolkar - tolkcentralschefer, landstingspolitiker och andra politiker, dövkonsulenter, handläggare och chefer på Arbetsförmedlingen, utredare, politiker på regeringsnivå - de allra flesta är hörande. För dom är det en fråga bland andra som de hanterar i sin yrkesroll. För oss handlar det om våra liv, våra rättigheter och våra möjligheter - som vi har noll inflytande över och noll makt över,