Dövhallen

Idag har vi ett gästinlägg om tolk i sjukvården. Personen har filmat sin berättelse på teckenspråk och vi har översatt den till svenska. Tack för din berättelse! 

Under det första läkarbesöket då jag fick beskedet att jag skulle opereras var min mamma med, en teckenspråkstolk och en kirurg med. Teckenspråkstolken jobbade ensam. Läkaren gick igenom detaljerna kring steloperationen som jag skulle genomgå, och berättade vad det var de skulle göra med mina fötter. Tolken översatte undersamtalet så gott hen kunde, men det gick inte helt smidigt. Därefter sa läkaren att hen ville undersöka mig när jag låg på rygg på en brits. Läkaren bad mig att hålla upp fötterna - och tolken översatte ord för ord från svenskan alltså: ”HÅLLA UPP FOT”. Jag fattade det som att läkaren menade att jag skulle lyfta upp ena foten i lyften vilket jag gjorde. Läkaren blev irriterad och sa ”nej, nej inte så!” och verkade tycka det var konstigt att jag inte kunde förstå hens instruktioner. Jag förstod inte vad jag gjorde fel, och det blev bara en väldig jobbig situation. Min mamma som såg allt och såg var det blev fel avbröt och tecknade till mig att jag skulle vinkla upp foten och då fattade jag ju. Tolken sa ”ja precis så..” såg osäker ut och kunde inte riktigt hantera situationen. Hen hade väldigt stora brister inom polysyntetiska tecken tror jag det heter, alltså tecken som beskriver placering eller rörelsemönster, visar bildligt hur någonting händer. Hen klarade av att översätta hela samtalet och de olika delar i operationen som läkaren beskrev, men det hen aldrig sa var att de skulle såga av fötterna. Jag uppfattade det som att det var några små delar inne i foten som de skulle såga, men hen sa aldrig någon gång att de faktiskt skulle kapa av hela foten från bägge benen! 

En annan situation som hände senare med en annan teckenspråkstolk var under ett möte med en av Sveriges ledande ortopeder som kommit från Göteborg för att träffa mig. Det var också den läkaren som skulle operera mig. Min pappa följde med mig på det besöket - som tur är! För när de två teckenspråkstolkarna kom visade det sig att den ena var en praktikant. Vad gör en praktikant på ett sådant läkarbesök? Jag blev orolig men hade inte heller riktigt samvete att säga nej till att praktikanten var med under besöket. Som tur var sa min pappa nej, vilket gjorde att jag fick stöd i att säga nej också. Under det läkarbesöket, som varade en timme, var det tre läkare med som satt och diskuterade mitt fall, och tolken hade det väldigt tufft i att hänga med i deras tempo och med alla läkar-termer och andra ord och begrepp som de använde. Hen slet hårt, helt ensam! Hur hade de tänkt där, en praktikant sitter ju ändå bara och ser på, hur tänkte dom egentligen när dom skickade en tolk och en praktikant till ett sådant läkarbesök?? Sen sa dom till mig ”ja men praktikanten måste få chansen att öva!” Visst, men det här var faktiskt inte någon vanlig rutinoperation utan en komplicerad operation som tog över fem timmar - är det rätt situation för en praktikant att få öva? Det handlar om min säkerhet och min hälsa! Jag måste få del av den information som jag har rätt till. 

Under dagarna runt tiden då jag genomgick operationen missade läkarna flera gånger att ordna med tolk, det fanns inga färdiga rutiner för hur det skulle gå till, inte heller sjuksköterskorna visste hur de skulle gå till väga för att boka tolk, utan jag fick skriva med papper och penna. Jag tror att jag nästan skrev en bok under den veckan, så mycket skrev jag! Sen slutligen hittade dom rutiner och det fungerade bra med tolkbokningarna från sjukhuset sida, men det var inte utan problem från början liksom. 

En till sak som jag vill berätta, hände en natt då jag fick akuta smärtor, jag kunde inte sova och sjuksköterskorna var inne hos mig flera gånger och gav mig mer och mer morfin, men till sist hade dom gett så mycket att de inte kunde ge mer. De fattade att något var fel och kallade på läkare som sa att de skulle få såga i gipset. Jag hade för jävliga smärtor och samtidigt var jag tvungen att kommunicera med dom genom papper och penna - jag tänker bara, hade det varit så svårt att ringa efter akuttolken? Ofta kommer en akuttolk inom 15 minuter, så det hade ju varit mycket bättre! Men jag var alldeles för hög på morfinet och hade så jävla ont så jag klarade inte av att tänka på att be dom ringa efter akuttolken. Jag ville bara att det skulle sluta göra ont! Nu! Dom sa också att om det inte hjälpte att såga i gipset skulle jag få träffa en kirurg nästa dag istället. Skulle dom ha ordnat tolk till det? Jag är tveksam. Det var hela tiden jag som var patient som var tvungen att ta ansvaret för allt som hade med tolk att göra, och påminna och säga till och tjata. Det fanns helt enkelt ingen färdig struktur för hur det skulle fungera i en sån situation. 

En tid efter operationen fick jag börja gå upp och gå runt lite. Så småningom togs gipset bort och då fick jag byta till stödskenor, typ som plastgips, runt foten och benet istället. Efter att gipset togs bort hade jag också röntgats, och jag bad då om att få alla röntgenbilder som dom tagit under hela perioden, och det fick jag. När jag kom hem tittade jag igenom bilderna tillsammans med min sambo, och upptäckte då att det såg liksom kapat ut, men jag fattade inte vad det var. Min sambo sa ”Ja? Dom kapade ju båda dina ben i operationen och vred dom sedan rätt”. Jag bara stirrade på honom, helt chockad. Jag hade ingen aning om det! Så under hela den tiden, då jag låg på sjukhus och blödde massor och hade så himla ont och inte fattade varför - hade jag ingen aning om att dom hade kapat båda mina ben och vridit dom rätt! Jag hade ingen aning om det! Hur sjukt är det inte? Jag hade  börjat ganska tidigt med att försöka gå upp och stå på benen, jag var nog lite för ivrig faktiskt. Men det värsta är att jag ändå tänkte på allt det här som jaja, shit happens. Men nu känner jag att det måste följas upp, det handlar faktiskt om vår hälsa och läkning!