Julkalendern lucka 11: Ett föråldrat tolksystem eller ett strukturellt systemfel?

I dagens lucka har vi ännu ett gästinlägg! Har du också något du vill berätta om tolksystemet? Skicka in din berättelse till oss! dovhallen@outlook.com - du får vara anonym. 

När vi ser äldre döva och tänker på hur de hade under de sju vita åren (d.v.s. att de inte hade något språk förrän de fick lära sig teckenspråk på skolan), hur mycket mer viktigare det var att lära sig tala än att få kunskap, att de inte fick teckna under lektionerna, att de betraktades som dumma för intelligens var kopplad till hörseln och att de ofta fick praktiska yrken (m.a.o. yrken där man inte behövde någon akademisk hjärna) efter skolan. Då ser vi absolut stora framsteg idag med dövskolor, teckenspråk som ett officiellt språk, tekniska hjälpmedel som bildtelefoni och väckarklocka med vibrator m.m. och elever som fortsätter studera efter skolan och väljer ett jobb efter sitt eget intresse. Vi döva och hörselskadade syns mer ute i samhället och vi ser oss själva, utan att skämmas, som en minoritetsgrupp med egen historia, kultur och språk.

MEN…

Vet ungdomarna att det är ”gratis att få tolk” när de går i skolan, är arbetslös och sjuk men inte när de väl börjar jobba? För då är det inte längre vardagstolkning (mer om vardagstolkning, se lucka 6). Utom anställningsintervju, introduktion och arbetsplatsträffar måste arbetsgivaren stå för alla tolkkostnader för att den döve anställda ska kunna utföra sitt arbete. Om en döv har en mer ”passiv” roll på sin arbetsplats, som att hen inte leder möten eller inte är med så många möten, utan bara är med på en APT (arbetsplatsträff) en gång i månaden, så blir det inga extra kostnader för arbetsgivaren. Men så fort en döv anställd får ett större ansvar och ska leda möten, behöver vara med på flera möten, så måste arbetsgivaren stå för tolkkostnaderna.

Vad ska vi signalera till våra ungdomar som går på gymnasiet idag? Tänk på vad du vill jobba med och vad du väljer för utbildning på universitetet p.g.a. tolkkostnader? Om du väljer ett praktiskt jobb där det bara är APT en gång i månaden så blir det inga problem.

Vad ska ungdomarna säga under anställningsintervjun? Att det kommer kosta en del.

Varför skulle en arbetsgivare vilja anställa en döv eller hörselskadad medarbetare när det kostar arbetsgivaren extra mycket pengar p.g.a. tolkkostnader?

Är ungdomarna medvetna om att om de vill ha tolk till fortbildning i sitt yrke måste de registrera sig hos Arbetsförmedlingen och sedan fylla i blanketten ”ansökan om stöd till tolkkostnader i samband med utbildning för anställda” (bara detta är en krånglig process eftersom all personal på AF inte har kunskap om detta och säger att man inte ska registrera sig eftersom man har ju ett jobb...AF är ju en insats för arbetslösa!). En döv anställd får då 50 000 kr per år till tolkkostnader i utbildning, vilket signalerar att du får utvecklas men inte hur mycket som helst.

Men tolk till alla möten då? Då kan hen skriva på ett annat papper (stöd till personligt biträde) där man måste intyga att man har en nedsatt arbetsförmåga och arbetsgivaren får då extra ekonomiskt stöd, 60 000 kr per år. Två teckenspråkstolkar per timme kostar ca 1 300 kr, så ni förstår hur snabbt dessa 60 tusen försvinner om man har ett jobb med många möten.

Jag är ett exempel på detta. Jag är enhetschef för tre särskilda boenden för personer med kognitiv funktionsnedsättning. Att ha teckenspråkstolkar har aldrig varit något problem bland medarbetarna. Alla i gruppen säger att det är ju inte bara jag som behöver tolk utan även de, för de kan inte teckenspråk. Det kan vara av stor vikt att ta upp att det inte är lätt alla gånger att vara hörselskadad på en hörande arbetsplats (ni känner säkert igen det här, att inte hänga med på lunchraster osv), men vilken positiv effekt det har! Detta har skapat större medvetenhet hos alla som jobbar inom kommunen. Dock får min chef betala mycket för jag utför mitt arbete när jag t.ex. har APT-möten. Det ironiska här är att jag har en hörande (icke-teckenspråkig) kollega som har APT med sin teckenspråkiga verksamhet och som inte behöver betala något för tolkar. Det är exakt samma möte men eftersom det är en hörande som leder mötet står landstinget för tolkkostnaden. Bara för att jag är hörselskadad så är det arbetsgivaren som ska betala för tolkarna.

Ett annat exempel är att min chef har möte varje måndag med oss enhetschefer och tolkcentralen menar att det inte kan betraktas som APT när det sker 4 gånger i månaden. Efter en lång diskussion kom vi fram till att vi betalar hälften var. Jag kollade förra veckan hur mycket pengar i tolkkostnader vi pratar om för dessa möten. Från januari fram till oktober i år så har det kostat över 150 000 kr.

Om vi ser det här från en annan vinkel: personer med andra funktionsnedsättningar får hjälpmedel på arbetsplatsen för att kunna utföra sitt arbete på arbetsplatsen betald av försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller landstinget. Varför kan inte tolkar ses som ett ”språkligt hjälpmedel” för oss på arbetsplatsen?

Jag vill också poängtera att det varken är landstingets eller arbetsförmedlingens fel det här - för de tycker som jag att det är ett förfärligt system som döva och hörselskadade har hamnat i. Utan det här är en ren politisk fråga (och ett strukturellt systemfel!). Men jag kan inte låta bli att undra hur mycket tolkcentralen och arbetsförmedlingen kämpar för oss? För vårt bästa? Är de med i vår kamp? Har träffat många inom TC och AF och jag får höra det ena och det andra, att de visst gör något och att de skyller på ”dem däruppe”, att det är politikerna som måste ändra på detta.

Men varför känner jag mig ensam i denna kamp?

Jag har:

* tagit upp med tolkcentralen om att kunna göra ett undantag, att få mer timmar på arbetet, bortse vardagstolkning för jag använder knappt någon tolk privat utan mest på arbetet men tyvärr…

* försökt med arbetsförmedlingen om lönebidrag skulle kunna vara en lösning för att täcka mina tolkkostnader men tyvärr…

* anmält till DO (Diskrimineringsombudsmannen) men utan resultat för de hänvisar till den härliga tolktjänstutredningen som aldrig verkar bli färdig…

* och belyst denna problematik för media utan att någon har nappat på det.

Jag är mycket frustrerad och låter kanske uppgiven i min text men vi får aldrig ge upp!

Vi måste kämpa. Jag vägrar acceptera det här! Vi måste se till tolktjänstutredningen blir klar med rätt instans och att begreppet ”vardagstolkning” tas bort!

Vi måste vara smarta! Gör om, gör rätt! Tänk strategiskt – för det handlar om pengar! Så enkelt är det. Vi behöver en samlad myndighet för tolkning med en finansiering där alla får samma tillgång till tolk oavsett situation. Det är avskräckande för politiker att få höra om dyrare kostnader – men då måste vi börja ta fram andra siffror, som hur mycket det kostar för samhället att döva inte kan utföra sitt arbete och andra långsiktiga konsekvenser. Kostnaden för fri tillgång till tolk blir rätt futtiga i jämförelse med hur mycket det kostar med arbetslöshet m.m.

Allmänt | |
Upp